RIDDAREN: Vad heter han?
MIA: Mikael.
Mika, Mika, Mika,
Mikael
RIDDAREN: Hur gammal är han?
MIA: Åh han är över ett år.
RIDDAREN: Han är stor för sin ålder.
MIA: Tycker du?
RIDDAREN: Ni spelade ju nån sorts teaterföreställning i eftermiddags.
MIA: Tyckte du att det var för dåligt?

RIDDAREN: Du är vackrare nu
när du inte är så där målad i ansiktet
och den där klänningen klär dig bättre.

MIA: Tycker du?
RIDDAREN: Ska Mikael också bli akrobat?
MIA: Jof vill att han ska bli det
Han kanske blir riddare.
RIDDAREN: Ja det är inte heller särskilt roligt.
MIA: Du ser inte glad ut.
RIDDAREN: Jag har tråkigt sällskap.
MIA: Menar du din väpnare?
RIDDAREN: Nej inte honom. Mig själv.
MIA: Ja jag förstår ganska bra.
Jag brukar ofta undra över varför
människorna plågar sig själva
så fort de kommer åt.
Är det inte så?
JOF: Aj, det gör ont.
MIA: Ja vad skulle du på krogen att göra.
JOF: Åh vad de klädde mig.
MIA: Varför klådde du inte tillbaka då?

JOF: Jag blev bara rädd och arg
men kom mig aldrig för.
Arg blev jag.
Det ska du tro.
Jag röt som ett lejon, ja.
MIA: Blev de rädda?
JOF: Nej, de bara skrattade.

RIDDAREN OCH JOF: God afton.
RIDDAREN: Ja sa just till din hustru att du har en präktig son.
JOF: Har vi ingenting att bjuda på, Mia?
MIA: Ja men jag har plockat en korg smultron nu på eftermiddagen.
Och en skvätt mjölk har vi faktiskt… mjölkat.

JOF: Fått mjölka.
Så om Riddaren vill hålla till godo
med vår enkla spis så
vore det en stor heder.

JOF: Den mannen har räddat mitt liv.
Slå er ner, mina vänner,
och låt oss vara tillsammans.
MIA: Ska ni ha lite smultron?
RIDDAREN: Vart tänker ni er härnäst?
JOF: Till helgonfesten i Helsingör.
RIDDAREN: Pesten går den vägen, följer kusten.
Får jag föreslå att ni följer mig genom skogen.
JOF: Aj, aj.
Ibland skorpar det minsann
till sig med besked.
MIA: Det är skogssmultron.
De växer där uppe i backen.
Jag har aldrig sett så stora.
Känn så de doftar!
RIDDAREN: Jag tackar vördsamt.

MIA: (Sträcker ut sig):
Åh vad det är skönt.
RIDDAREN: En liten stund.
MIA: Nästan jämt.
De ena dagen är den andra lik.
Det är ingenting konstigt med det.
Sommaren är förstås bättre än vintern,
för på sommaren slipper man frysa.
Men våren är det allra bästa.

MIA: Ska du ha lite smultron?

RIDDAREN (Skakar på huvudet):
Tron är ett svårt lidande,
vet du det?
Det är som att älska någon
som finns därute
i mörkret men som aldrig visar
sig hur man än ropar…

Vad allt det där tycks mig overkligt
när jag sitter här tillsammans
med dig och din man.
Var det plötsligt är likgiltigt.

MIA: Nu ser du inte så högtidlig ut.
RIDDAREN: Jag ska minnas den här stunden.
Stillheten, skymningen,
skålen med smultron,
skålen med mjölk,
era ansikten i kvällsljuset.

Jag ska bära det här minnet
mellan mina händer
lika försiktigt som vore det en skål
bräddfylld med nymjölkad mjölk.

………..
KNIGHT: What's his name?
MIA: Mikael.
Mika, Mika, Mika,
Mikael.

KNIGHT: How old is he?
MIA: Oh, he'll soon be two.
KNIGHT: He's big for his age.
MIA: Do you think so?
KNIGHT: You played some kind of show this afternoon.
MIA: Did you think it was bad?
KNIGHT: You are more beautiful now
without your face painted,
and this gown is more becoming.
MIA:You think so?
KNIGHT: Is Mikael going to be an acrobat?
MIA: Jof wants him to be.
Perhaps he'll become a knight.
KNIGHT:That's no pleasure either.
MIA: You don't look so happy.
KNIGHT: I have dull company.
MIA: Do you mean your squire?
KNIGHT: No, not him. Myself.
MIA: Yes, I understand rather well.
I have often wondered
why people torture themselves
as often as they can.
Isn't that so?
JOF: Ouch, it hurts.
MIA: Why did you have to go there?
JOF: Oh, how they beat me.
MIA: Why didn't you beat them back?
JOF: I only become frightened and angry.
I never get a chance to hit back.
I can get angry,
you know that.
I roared like a lion, yes.
MIA: Were they frightened?
JOF: No, they just laughed.

KNIGHT AND JOF:
Good evening.
KNIGHT: I have just told your wife that you have a splendid son.
JOF: Have we nothing to offer the knight, Mia?
MIA: (housewifely)
I picked a basket of wild strawberries this afternoon.
And we have a drop of milk fresh from a cow...
JOF: That we were allowed to milk.
So, if you would like to partake of this humble fare,
it would be a great honor.
JOF: This man saved my life.
Sit down, my friend,
and let us be together.
MIA: Do you want some strawberries?
KNIGHT: Where are you going next?
JOF: Up to the saints' feast at Elsinore.
KNIGHT: The plague has spread in that direction,
following the coast.
May I suggest that you follow me through the forest.
JOF: Oh well.
Sometimes life can be hard.
MIA: These are wild strawberries.
I have never seen such large ones.
They grow up there on the hillside.
Notice how they smell!
KNIGHT: I humbly thank you.
MIA: (stretches herself)
Oh, how nice this is.
KNIGHT: For a short while.
MIA: Nearly always.
One day is like another.
There is nothing strange about that.
The summer, of course, is better than the winter,
because in summer you don't have to be cold.
But spring is best of all.
MIA: Do you want some more strawberries?
KNIGHT: (shakes his head)
Faith is a torment,
did you know that?
It is like loving someone
who is out there in the darkness
but never appears,
no matter how loudly you call.
Everything I've said seems meaningless
and unreal while I sit here
with you and your husband.
How unimportant it all becomes suddenly.
MIA: Now you don't look so solemn.

KNIGHT: I shall remember this moment.
The silence, the twilight,
a bowls of strawberries,
a bowl of milk,
your faces in the twilight.
I'll carry this memory
between my hands
as carefully as if it were a bowl
filled to the brim with fresh milk.